Öns byskog med fäbodliv, odlingar och gärsgårdar på ”Öbyskogen”
Från
1700-talet och Öns senare “planmässiga” utförsäljning till Stora Kopparberg
hade
byn så stora barnkullar att situationen blev ohållbar. Man måste
ha mer odlad mark för
att kunna försörja fler. Öborna måste nu odla upp ny jord inom sina befintliga marker.
Det låg då det nära till hands
att hålla till på byskogen. Man hade sina fäbodvallar som
utgångspunkt
att bo på, när nyodlingarna tog fart på 1800-talet.
Större fäbodgrupper
De
större fäbodgrupperna på Öbyskogen var: Öbyggebodarne 1665 / Långviksvallen,
Naskarsbo fäbodar, Gammelvallen / Bärfallets fäbodar och Nästmurs- /
Gnupevallens
fäbodar. Weddvik och Sidlandsvret kan ha haft någon bod
vid den stora hästhagen
som fanns där längs hela Sidlandet fram till Gnupe enligt 1756 och 1769
års karta.
På kartor från 1875 finns gångvägar inritade mellan Nästmur och Naskbo
samt mellan
Naskbo och Stubbmur vid Långräckan. En väg gick från Nästmur
via Styggrönningen
och längs Björnmyrans östra sida till Dalkarlsbo, där det än i dag finns
en grind som
heter Gnupledden.
Från Dalkarlsbo och västerut går en stig längs Somfarmyren ut till Weddvik.
Det tycks
även ha gått en stig från älven via Per Jons Videt och väster
om Björnmyran till Gnupe-
vallen. På Öbyskogen fanns kilometervis, kanske
miltals, med stängsel (Gärdesgårdar)
inritade på kartan från 1875. Man
stängde in slåttermyrorna och nyodlingarna så att
korna och hästarna,
som gick lösa på skogen, inte skulle äta upp fodret.
Östra Öbyskogen från Långvika–Hällskogsfjärden västerut till Naskbo
fäbodar.
Där jämförelse nedan görs mellan olika århundraden avses med : (17)
= 1779 och
(18)= 1875, annars anges datum. År 1779 fanns det sju samlade
byggnader på den
inhägnade Långviksvallen, (Kalldes för Öbyggebodane
år 1665). År 1875 fanns sex
byggnader på vallen och en byggnad på en
myra 250m mot sydost.
Stuga
vid Långviksvallens fd fäbodar
Uthus, (lada), Långviksvallen (Långvika)
I Långvika
finns en stuga med uthus (Lada) kvar (se bild ovan). Här fanns skogsarbetar-
bostäder efter den hårda stormfällningen 1954. Kring Långvika finns
de stora gäddorna !
Två km rakt söder om Långvika och 300 m från Hällskogsfjärden, vid Grisholms
rör,
fanns (17) tre slåttermyrar: Fåfangt ?, Kolrönningen och Pädersrönningen
som senare
(18), kallas Per Dalsmyran med fem byggnader (18). På 1930-talet
tog August och
Helmer Englund, Hällskog, foder från Per-Dalsmyran enligt
Erik född 1910.
Ytterligare något söderut fanns Hägerbäcken med en inhängnad slåtteräng
såväl (17)
som (18). År 1875 fanns en byggnad vid myren. Resterna finns
ännu kvar.
Västerut från Långvika fanns en udde(Ö) som (17) kallades Fyrbular?
nu Stekmurs-
holmen På motsatta sidan älven, öster om Torsbo finns Fyrnäset som skulle kunna
ha
något samband med Fyrbular ? (Namnet Fyrbular bör kollas, varningssystem)
?
Rakt söderut från den ligger inhägnade Klossbo som fanns under båda
århundradena
men som är odlad i små tegar med tre byggnader 1875.
Efter 700 m söderut på stigen från Stubbmur kommer man till Källmyra
(endast 18)
med tre byggnader och efter ytterligare 700 m kommer man
till Naskbo fäbodar.
(Naskarsbo. Naskerbo). På 1700-talet visas ett
torptecken på kartan.
Det fanns (18) 21 byggnader i Naskbo om man räknar in den nu, till Dalkarlsbo
hörande, Ladusvedden. Tio av byggnaderna låg samlade inom 100 m från
varandra.
Naskbo var inhägnat och där kan man fortfarande (2002) se
rester av fäbodarna.
Små uppodlade tegar kan ses (18) omedelbart öster
om Naskbo.
Mellersta Öbyskogen med Salvars mur och soldaten Knapps rödjning.
I stort sett hela
älvsträckan västerut från Svalnäset-Stubbmur-Notholmen-Salvers-
udden -Lindsnäsudden-Rödmur-Smörbäcken till Mälmur bestod av inhägnade slåtter-
myrar (18). Här fanns också namnen Blåskmur, Mångsmur, Salvars mur (17).
Totalt 31 byggnader fanns i området(18) norr om 1900-talets byggda Bärfallsvägen.
Knappsrönningen (18) hette Kolrönningen (17). Det bör ha varit någon
av soldaterna
Knapp på Ön som fördubblat den inhägnade myren på 100
år. En lada hade Knappen
(18). Rakt norr om Dalkarlsbo finns Fågelmuren och därefter Puttan (1 byggnad)
invid
dagens vägar till Bärfallet.
Västra
delen av Öbyskogen, skogen närmast Ön.
Här finns Gammelvallens och Bärfallets fd boställen med stora uppodlade
markytor
(18) med uppdikade småtegar. Det måste ha gått åt mycket svett
och hårt arbete
att dika och flåhacka alla dessa tegar. I Bärfallet finns ett hus kvar som sommarstuga.
Erik född 1910 gick
med sin mor till Bärfallet i 5-6 årsåldern, under första Världskriget
c:a 1915. Hans mor kände en fäbodstinta där med en pojk från Östveda.
Stintan
jobbade åt Ekmans på Ön, som drev fäboden. Pojken som var 7-8
år fick krusbär från
Björmyrbotten som present från gästerna. Kaffebönorna
räknades noga och blandades
med rostat korn inför kokningen.
I Bärfallet fanns Jonas Stjernhult torpare och handlare. Jonas var född
i Kågbo men
torpare i Landa och vistades även i Nymyra intill Harmyra.
Han hade en son som hette
Birger Stjernhult, också skicklig Gårdfarihandlare
som avled på Ängslyckan år 2001
(född 1910). Landa 2:S4.
Stuga
Bärfallet Gnupe;
Ön
rakt fram och Tjursön till höger, i Gösväder.
Gångvägen
från Dalkarlsbo (Gamla Bärfallsvägen)
Innan man kommer till Gnupe från Dalkarlsbo passerar man Björnmyran
som varit ett
stort myrslåtterområde med hela 8 byggnader (18), sannolikt hölador.
Vi 40-talister
har aldrig sett dessa. På den vidare färden mot Gnupe gick stigen via
Styggrönningen.
Styggrönningen var ett mindre myrstråk än Bärfallet
/ Gammelvallen, men som hade
uppodlade småtegar. Eftersom det inte finns
någon soldat som hetat Stygg ? enligt
släktboken bör detta ha varit
en stygg inäga att arbeta med.
Västra
sidan (Sidlandet) närmast Ön
Vid Gnupevallen / Nästmursvallen fanns det sex byggnader prydligt uppradade
(17)
vid stranden och ytterligare två, intill varandra, några steg söderut.
Detta borde vara
en av de äldre fäbodarna i Hedesunda. Ett hundra år senare fanns två av
dessa kvar.
Aktiviteterna verkar mer ha övergått till Bärfallet. Tre
sammanliggande “Fäboodar”
angivna i Gnupe-trakten på 1665 års karta.
Söder om Styggrönningen finns Herrmyran och det utanför Allmänningslinan
liggande
Per Jons Videt. Enligt Eriks far Olof fanns här en trösklada.
De små tegar, som uppodlats
och inhägnats här, har alltså varit besådda
... med korn eller råg ? Ett par byggnader är
angivna på kartan (18). Från Herrmyran och till Dalälven / Sidlandet
var ett stort
område inhägnat för beten åt hästar. Området sträckte sig ända fram
till Gnupevallen.
Söder om Sidlands rör finns Weddvik, som varit avläggsplats för timmer. Här
har
Dalkarlsbobor knackat lake i äldre tider. Norr om Allmänningen finns
Hedlunds skiftet,
den enda fria bondemarken som nu återstår på den egentliga
Öbyskogen ! Något lite
norrut finns Sidlandsvret nära stranden, som (18) består av några
mindre uppodlade,
inhägnade tegar. (Inom den stora hästfållan). Den
saknas 1769.
Tjursön
På den södra delen av Tjursön fanns “Kalfhagar” på den samfällda bymarken.
Enligt
kartan (18) fanns det totalt 28 byggnader på Tjursön, Landboholmen och
Hasselön
i Gnupe.
Då Tjursön ligger endast en kort roddtur från Ön var man säkert noga
med de sista
höstråna vid lieslåttern här ! Kring Tjursön finns de mindre öarna Hampholmen,
Hasselön och Bjurholmen. Man kan ana odling av hampa och att det liksom i Hade
finns hasselbestånd här. Här fanns / finns ? bäver, åtminstone på trakten.
Hela 155 byggander på 1800-talet
Denna genomgång av kartor från 1650-1875 över Öbyskogen visar att aktiviteterna
ökat högst betydligt mellan 1750 och 1875. På den egentliga Öbyskogen
(exklusive
Dalkarlsbo) fanns år 1875 cirka 128 byggnader i form av lador,
fäbodstugor, mindre
torp samt ytterligare 28 st på Tjursön och ett par
närliggande öar.
Totalt fanns det 155 byggnader på Öbyskogen år 1875. Endast en handfull
av dessa
finns kvar på 2000-talet.
Erik har fått sig berättat av Kristina Sellin f.1890 (med mor från Ön
2) att Ö-borna
vistades långa perioder på Öbyskogen utan att åka hem
till sina gårdar på Ön.
Jordhungern var stor då på 1800-talet !