Ön, Hedesunda en by mitt i Dalälven med urgamla anor.

Denna historiska genomgång handlar om den vackra trakten kring Dalälven och Ön i
Hedesunda. Här intill finns gränsen mellan Svealand och Norrland. Beskrivningen
handlar om tiden från cirka 3500 år f kr till år 2002 efter Kristus. Denna första
sammanställning är gjord utifrån, forskares och resandes ofta äldre böcker,
Svenskt Diplomatariums kartotek samt från Lantmäteriverkets och dess
länsavdelnings kartor samt Hedesunda Släktbok, två delar. Genom att
bygga vidare med nya källor kan denna skrift ständigt förbättras.
Bilder: Egna bilder samt bilder med tillstånd från
Gästriklands Kulturhistoriska Förening
© 2002-2006 www.dalalven.com

Unikt spänne. Inom Sverige endast funnet i Gråträsk och
på Ön i Hedesunda. Mer vanligt i Balticum.

Sjöbod med båtskydd vid Hembygdsgården, Ön Hedesunda

Varifrån kom våra förfäder ?
Ön har under årtusenden varit en viktig länk mellan Svealand och Norrland. När bron över
Södra Färjsundet invigdes i juni 2002, gick en lång epok av älvtransporter i graven. Från och
med 2002 kommer trafiken på Dalälven mest att handla om nöjes- och fritidsturer. Mer om
färjorna längre fram.
Många har kanske uppfattningen att Hedesunda och även Österfärnebo befolkades norrifrån,
men hur trivsamma var de stora skogarna norrut (Sverige Ovanskogs), att färdas genom ?
Ett visst utbyte med Valbo, Årsunda och Ovansjö har nog ägt rum under järnåldern och
senare. Bästa vägen norrut var längs åsen mot Valbo. I Gävle låg havsstranden längs linjen
Sörby-Sjukhuset-Strömsbro så sent som på 1000-talet. Större delen av nuvarande Gävle
stad var hav då.
Våra förfäder i Hedesunda, som inte kom hit havsvägen för 5200 år sedan, kom troligen
från söder och sydväst via Enköpingsåsen och Tärnsjö med båt från Hofgårds Udde i Sälja
eller på Vålastigen via Östervåla - Horrskog - Hade - Ön eller på Dalälven från Möklinta,
By, eller Folkärna i väster, där havet drog sig tillbaka tidigare.

Lågt liggande södra Östervåla och Tierp hade havskontakt via Tämnaren och Tämnarån.

Modell av en mycket ålderdomligt utformad kyrkbåt från Belgsnäs i Hedesunda.
Båten finns numera upplagd under tak intill Dalälven vid Hembygdsgården.
Masten på båten är inte med på denna bild.

Ön under stenåldern c:a 3200 år före Kristi födelse.
För 5200 år sedan fanns det ett antal bosättare på Ön inte långt från nuvarande festplats.
Fynden gjordes av arkeologen Nicklas Björk på Länsmuseet 1995-1998. Tidsperioden för
5200 år sedan, som fynden kommer ifrån, kallas för Neolitisk Stenålder, en del av yngre
stenåldern.
Folket som bodde på Ön vid den tiden, levde mest på säl och fisk. Havet spolade då sina
vågor mot Ön vid denna boplats vid den gamla kusten. Liknande fynd har gjorts vid Ön i
Österfärnebo.

Färnebos fynd bör vara några hundra år äldre. Nivåskillnaden i Gysingeforsarna gör att
det tog många år innan havskanten drog sig tillbaka i nivå med Viforsen och Söderforsen.
Därför är det troligt att det finns fler fynd från stenåldern kring Hedesundafjärdarna.

Nedströms Kågbo, där havsstranden låg still under nästa långa period, gjorde Niclas Björck
från Länsmuseerna i Gävle och Uppsala en stor mängd fynd vid dessa Dalälvska kustbo-
platser. Särskilt många bosättningar fanns nordost om Kågbosjön samt inom Grimsarbo
och Marma i nordost. Några av bosättarna som kom via havet är vi många Hääsn' ättlingar
avlägset släkt med förstås. Dessa blev senare bofasta jägare, fiskare och bönder. Några
tyckte nog att Ön var en gynnsam plats att slå ner sina bopålar på. Var några av dessa
nybyggare Samer ?

Typiska förhållanden vid kustboplatser som hittats är: moränmark och sandåsar i
skogsmark, mycket ofta vid stora stenblock. De ytliga lagret, 1-3 dm tjockt och innehåller
brända ben, keramik och slagen sten, spetsar av skiffer och porfyr mm. Jorden i lagret är
lätt rödfärgad.
Keramiken innehåller små horisontella gropar och användes för mathantering tror man.
Groparna var bra för kärlens hållbarhet vid bränningen. Har du frågor om boplatser vid
t ex skogsarbeten kontakta då Elise Hovanta eller Niclas Björck. Den senare vid Läns-
museet i Gävle. Då fyller du kanske på Hedesundas mycket rika “fornfyndskatalog”.

Ön, Hedesunda från Romersk Järnålder; 0 - 400 efter Kristus,
genom Vikingatiden och till Medeltidens början kring år 1050.

Kultplats på Ön.

Landskapsnamnet Gästrikland
Det är troligt att Hedesunda- och Österfärnebotrakten är upphovet till ordet Gästrikland.
Ordet kan härledas ur Geistrvikaland eller “landområdet kring älven Geistr´s vikar”, efter
en teori av språkhistorikern Jan Sterner. Dalälven här skulle alltså tidigare ha hetat Geistr.

Man kan anta att de som pratade om dessa trakter och använde namnet Geistrvikaland bör
ha befunnit sig söder- till västerut i Svithjod. Då pratade och ristade man en fornnordiska
som var mer likt gammalnorsk och isländska än dagens svenska, - troligen långt före
Vikingatiden.

Kommer namnen Gnupe, Hade, Fuge och … Geistr från denna tid ? Att Vibro gör det är klart.
Har bynamnen Ullanda,Torsbo och Fröjesbo något med asagudar att göra ?

Gravar och rösen på Ön under Järnåldern
På norra Ön, Kristinelund och Löten finns gravhögar som är mer kända än fynden av grop-
keramik vid festplatsen. Gravarna, tror man, kan dateras från Romersk Järnålder med tre-
uddar till 1000-talet. Vanligaste benämningarna för dessa tider är, Romersk Järnålder,
Folkvandringstid (Hade-fynden), Vendeltid och Vikingatid. Samlingsnamnet för hela denna
tid är Järnåldern.

Fynd från Asarnas tid i Hedesunda, Berg

På norra Ön fanns det 18 högar därav en hög med diameter 16,5 m och 2,5 m hög samt fem
jordblandade rösen. Två av gravarna var i farozonen att förstöras år 1827 och i dessa fann
den skånske prästen N J Ekdal: Brända människoben i den ena och ett hästskelett, ett svärd,
två lansrar med järnspetsar, en stridsyxa och en sköld i den andra graven. Se storhögen och
den unik bildstenen genom att klicka på nedanstående länk.

Den unika bildstenen i Hedesunda  / Gästrikland

På nordöstra delen av Ön; Åshuvudet ?, har en forskare Wiberg noterat sex rivna högar av
cirka 6 fots höjd. Totalt på Norra Ön har det funnits 29 st lämningar. I två gravhögar har man
funnit fragment av sköldar, svärd, glaspärlor, delar av rödgula lerkärl, ringar och brända ben.

Ett vackert spänne har upphittats på Ön. Ett liknande har endast hittats på en plats i Sverige,
i Gråträsk. Spännet har stor utbredning i Balticum särskilt Lettland. Bild på spännet, se överst.

I Kristinelund söder om allmänningslinan vid Midjeheds rör har man hittad ett 10-tal rösen
och en treuddig grav av samma typ som i Hamre Österfärnebo. Dessa är c:a 1600-2000 år
gamla.

På Löten har man hittat ett par högar, där den på västra sidan är skadad, men som kan ha
varit en domarring. Löten kan alltså ha varit ett gammalt Tingsställe.

Vid S Färjsundet omtalas ett kummel av N J Ekdal. Det kan ha funnits innan stenbrobanken
byggdes för vägen till Hasselön i början på 1900-talet.

På Ön har man hittat rikliga rester efter primitiv järnframställning i gravar och fleraplatser.

Finns inbrottssäkra stenhus ?
För att bevara alla de fornfynd som? förvaras i olika hem i Hedesunda borde ett inbrotts- och
brandsäkert stenhus uppföras på lämplig plats på Ön. Då kommer fler att besöka Hedesunda
och kommundelen kommer på kartan på ett annat sätt än i dag. Det gynnar hela näringslivet
i området. Vi tror att många är villiga att satsa en slant eller eget dagsverke på ett sådant
projekt. I dag finns tyvärr de flesta fynden från Hedesunda på Historiska museet eller
Länsmuseet, nedpackade i källare. Projekt tillsammans med Leader+ ?

De äldsta skrifterna om Ön och dess närmaste omgivningar
År 1247 flyr Sveakungen Knut Långes son Holmger Knutsson till Gästrikland, efter slaget vid
Sparrsätra. Sparrsätra finns efter vägen mellan Enköping och Heby. Holmger Knutsson tas
tillfånga av kung Erik ”Läspe och Halte” Eriksson och hans män i Gästrikland. Skedde detta
vid Dalälven, då Geistr, i Österfärnebo eller Hedesunda eller hann Holmger ända till Valbo
innan han infångades ? Nye kung Erik låter, genom Birger Jarl, halshugga Holmger år 1248.
Holmger Knutsson begravdes på Skokloster. (Källa; Erikskrönikan).

Endast fyra år senare anses Birger Jarl ha grundat Stockholm som år 2002 firade sitt 750-års
jubileum.

700-år sedan ärkebiskopen roddes över Sunden - numera väg med broar.
Från år 1302 finns en av de första kyrkoskrifter där Hedesunda omnämns. Det är en skrivning
om en resa som ärkebiskop Nils Allesson gjorde det året. Han kom från Östervåla och via Ön
och gjorde sin visitation i Hedesunda kyrka. Därefter gick färden mot Valbo, Hamrånge och
Hälsingland. Hemvägen åkte han via Hamrånge, Valbo och Älvkarleby mot Uppsala. Kung år
1302 var Birger Magnusson, son till Magnus Birgersson “Ladulås”. Latiniserat namn för
Hedesunda: Deinde Haesundum.

Det var precis 700 år efter Nils Allessons resa, som den nya broförbindelsen över det Södra
Färjsundet invigdes (2002). Vid Norra Färjsundet byggdes bron 1954.

Testa den vackra, anrika leden över Ön genom att ta av från riksväg 67 strax efter byn
Kerstinbo om du kommer söderifrån.

Medeltidsbreven är näst runstenarna de äldsta bevarade skrifterna.
Breven från Riksarkivets Svenskt Diplomatarium visar en hög aktivitet i Hedesunda och
Ön fram till Digerdöden kring år 1350 och några årtionden efteråt. Därefter blir
Medeltidsbreven färre.

År 1346 vid Kungsgården, Viboll eller Vibolspan (Vibro) strax norr om Ön, intill kyrkan, får
Thyrbjörn Jakobsson tillstånd av kung Magnus Erikssons (1319-1364) högste ämbetsman
Johan Kristinasson, att arrendera Kungsgården. Han skall erlägga den av ålder vanliga
avgiften. 

Hedesunda Gård var alltså namnet på dagens Kungsgården på 1300-talet i sällskap
med Husby Gård i Hedemora och Tuna Gård i Borlänge. Ordet Vibro (Bron vid Viet) i
närheten av Kungsgården och Sockenkyrkan syftar på Hedesundas hedniska offerplats.

Källa om Hedesunda Gård: Birgitta Fritz, Hus Land och Län 1250-1434, 2 delar.

År 1349 den 22 maj får prästen Mathias Laurentii lämna Hedesunda k:a, Uppsala Stift och
blir år 1352 präst i Västerås Stift. Hedesunda på den tiden kallades Hasund*).

*) Källa om Hasund: Liljegren mfl, Diplomatarium Suecanum nr DS 4433 (Supplik) från 22 maj 1349.
Nu finns även CD-romskivor från Svenskt Diplomatarium.  Denna på nr 5763.

År 1350 ger en präst i Östervåla bl a bort Hedhaholm (Hadeholm), och i Nora socken; inom
roddavstånd liggande Mälby, och Sälja byar till Uppsala Domkyrka. Detta är det hittills det
äldsta skriftliga belägget för Hadeholm.

År 1356 (under kung Erik Magnusson) överlåter Tierps bönder vattnet som rinner ut vid
Söderfors (Sydderfors) kvarn till Torbjörn i Ön och arvingarna efter Johannes i Oppåker.

År 1357 - 1370 sitter Häradshövdingen av Gästrikland, Olof Nilsson i byn Bro intill Sälja i
Nora socken (vid Dalälven norr Kerstinbo), en halv timmes roddtur söderut från Ön. Olof
var ersättare för Magnus Gislesson, Sparre av Aspnäs i Östervåla. Kungar var då Erik
Magnusson och Albrecht av Mecklenburg dy. Magnus far, Gisle Elinesson Sparre av Aspnäs
åren 1310-1350. De var kungens Riksråd och Riddare och hade stort inflytande över södra
Gästrikland vid den tiden.

Från 1379 hette Häradshövdingen av Gästrikland Johan Röde under Knut Karlsson, Sparre
av Tofta, på Adelsö i Mälaren.

År 1379 ting vid kyrkan i Hedesunda.

År 1391 var Lars i Koversta Österfärnebo domhavande på uppdrag av Ulf Bengtsson,
Sparre av Hjulsta och Ängsö som ligger söder om Enköping.

År 1401, om en rågångsjustering och jordbyte vid ting i Svarta, Hedesunda mellan Olof i
Svarta med Johan Klemensson Häcklinge, Valbo (som företräder Kungsgården) nämns ett
antal fastar.
Fastarna var; Johan i Bodom?, Björn i Brunne, Johan i Bäck, Rikvid i Hade, Gudlög i Harge
(Harv), Nils i Wrånstadom, (Rångsta), Håkan och Olof i Windelsiöm, (Vinnersjö), Johan i
Waydabo (Ålbo), Björn i Ås, Peter och Erik i Ölebo.

Drottning Margarethe den förste, Vadermarsdotter död 1412 regerande i början av denna
Union-strid. Även om Erik av Pommern var formell kung 1396-1439.

År 1424 byter Jacob Larsson i Hadhe lika mängd jord med Sevast Svensson på Manöön,
den bebodda Ön eller "den av åsen upphöjda Ön", så att Jacob får jord på Ön och Sevast
får ny jord i Hadhe. Sevast får även jord i Waestanbaekkenom. Sevast får också en fiske-
verka. Det är vanligen en fast fiskeplats med t ex en ryssja av flätade grenar av sälg och
försedd med en fiskledare. Fiskeplatsen var näst det yttersta i Sunfara ane. Somfarån är
den å som rinner förbi Dalkarlsbo by. Han får även äng motsvarande 5 lass hö på Aldir-
holmanom, belägen vid Korsnäset eller vid Gävan eller ? Är det någon som vet var
Västanbäck ligger ?

Läs mer om brevet på internet: Brev/index.html

Andra stavningar: Önne, Oenne, Öne, Öön.

Cirka 1600 år gamla spännen av brons funna i Hade, 2 km söder om Ön

År 1445 lagmansting, kyrkan Hedesunda, då prästbordet tilldöms ödesbolen Senda, Litzla,
och Lomshed på socknens allmänning då kyrkoherdarna haft dessa av urminnes hävd.

År 1473 klagar de boende i Hedesunda och Österfärnebo, benämnda som menigheten i
Gästrikland, på att det hårda laxfisket i Älvkarleby försämrar fisket uppströms. Att klaga
på misskötsel av kungarnas gamla skatteobjekt, laxfisket, hade ingen framgång. Så tidigt
som år 1167 hade Kung Knut skänkt boställen i Älvkarleby med fiskerätt till munkar i Viby
och Julita.

Med vattenkraftverkens 1900-talsutbyggnad nedströms de stora fjärdarna här i området,
helt utan laxtrappor, kanske menigheten kallar till tinget igen. Att bygga helt nya trappor
förbi kraftverken bör vara ett perfekt EU-projekt.

År 1480 Det första lagmanstinget hålls i Gävle

:

En anrik boplats på Ön, nära gravfälten

Gravhögar på Norra Ön bakom huset.

Här är några av Medeltidsbreven från Hedesunda.

Gustaf Vasa på 1500-talet

Åren 1523 -1560 regerade Gustaf Vasa i Sverige. Under denna tid börjar fogdarna hålla
sig med skrivna skattelängder. Dessa skrifter är värdefulla nu för historiker och forskare.
Det var Gustav Vasa, som med krigarhjälp av tyska krigare från Hansan i Lübeck, slängde
ut danskarna och Kristian den andre. Det är inte alls omöjligt att ett antal Hedesundabor
krigade på någon av de båda sidorna då.

Sverige hade då varit i Union med Danmark, Finland, och Norge sedan år 1389 då den
kraftfulla danska regenten Margaretha tog över Sverige. Hon bodde på Lindholmens borg
i Skåne innan hon dog 1412. Det är inte belagt att folket fick det bättre när Gustav Vasa
tog makten. Möjligen minskade det hårda trycket från Katolska kyrkan när vi år 1536
lämnade den läran.

Det är troligt att det finns fler vapen kring Sundby och Kungsgården nära Ön, än de som
hittills plöjts upp eller grävts fram. Vid vägbygget till Gysinge på 1960-talet ska det ha
grävts fram fynd söder om Prästgården, men dessa fylldes snabbt över.
(Källa från Kungsgården).

Från vilka år vapnen härrör vet vi inget om. Var det från krig med danskar på 1300-1400-
talen, då Hedesunda Hus (Kungsgården) var ett mycket betydande fäste i Gästrikland,
eller var det långt tidigare när de boende i Hedesunda tog sin tillflykt till Fornborgen i byn
Hallsbo, intill Ullanda ? Detta är Gästriklands enda Fornborg.

Källa om Hedesunda Hus: Hus, Land och Län, Birgitta Fritz

Vid huset söder om Kungsgården och Gysingevägen fann man den så kallade Hedesunda-
kvinnan begravd i tämligen intakta kläden och smycken.

Gustav Vasa betalade krigsskulder till tyska legoknektar genom att plundra kyrkorna
på kyrkklockor, ädla metaller och andra egendomar. Enligt en sägen ska det finnas en
kyrkklocka i Dalälven vid N Färjsundet från Gustav Vasas tid. Många menar nuförtiden
att Gustaf Vasa har fått en alltför positiv framtoning då han numera anses vara en
"karismatisk ledare och lögnare" som gärna tillvaratog sina egna privata intressen
utan större hänsyn till sina undersåtars liv.

Prosten i Gästriklands Prosteri satt i Hedesunda åtminstone mellan åren 1527-1544.
Så småningom kom prosten att sitta i Valbo.

Åren 1549-1552 bröt Gustav Vasa bly och silver i en tidigare använd gruva i Hade. Tre
bönder fick flytta: Peder Andersson fick ta över Kungsgården i Ovansjö, Jöns Persson fick
ett kronohemman i Bärby, Östervåla och Staffan Nilsson fick sälja sitt morsarv i Hade och
ta över Finnäs och Koversta i Österfärnebo. Salberget (Sala gruvor) med fogden Lasse
Dobblare och knektshövitsmannen Mats Törne drev och bevakade brytningen.

År 1555 låter kungen bönderna inkl Peder Andersson att få tillbaka Hade gård.

Det finns oss veterligt mycket få kända dokument om livet på Ön under 1500-talet. Det kan
även bero på kunskapsbrist hos författarna. Gustaf Vasas strider i Dalarna, Västmanland,
Uppland, Gästrikland och Västergötland mm och mellan katoliker och Luthers protestanter
tog kanske all kraft från de skriv kunniga på den tiden.

Herrgården på Ön brann enligt uppgift ner under pingsthelgen 1903. Med den försvann en
hel del papper och kartor i lågorna sägs det. Herrgården låg sydost om nuvarande ladugård.
I Engelsbergs bruksarkiv finns möjligen handlingar. Där eller i Falun kan finnas skatter från
de båda Bruken Gysinge och Söderfors och deras inköpta landegendomar.

De bästa källorna om Ön efter 1500-talets mitt är Hedesunda Släktbok från år 1997, i två
delar och LMV´s kartmaterial. Källorna baserar sig på skattelängder från 1541 och framåt,
husförhörslängder, soldatregister mm. Idestams avskrifter av kyrkböcker från Nora och
Östervåla m fl socknar kan komma till nytta. Den utmärkta sockenkartan från år 1665 över
Hedesunda socken finns inte på Lantmäteriverket eller dess länsarkiv !
Beställ den genom Hembygdsföreningen.

Soldatboken om Hedesundas soldater under åren 1684 - 1901 finns i en A4-pärm fylld med
uppgifter. Många stupade eller frös ihjäl i de stora slagen i Norge, Finland och Tyskland-Polen.

Tidiga ägare och brukare av Öns bondgårdar

Färjor och Färjkäärar vid Södra och Norra Sunden i ändarna på grusåsen Ön.
I mitten på 1600 fanns det bofasta vid Södra och Norra Färjsunden, enligt Släktböckerna.
Driften av färjelederna kan ha tagits över av staten 1713 då en färjkarl finns angiven. De som
bodde vid färjsunden först, enligt släktboken, hette Joen Pedersson vid Södra omkring 163?-
1699 och Per Persson vid Norra 1663 -1729. Deras respektive döttrar Elin född 1660 och Karin
född 1704 bor kvar vid de båda färjsunden och skaffar dit var sin “färjkäär”. Familjerna får
stora barnkullar. Innan Joen och Per kom dit måste väl någon sorts entreprenadverksamhet
ha funnits under lång tid från Ön och över de båda sunden ? Hade bönderna på Ön Skjuts-
och Färjskyldighet ?

Den urgamla leden mellan Svealand och Norrland med sista färjan Elinor, vid Södra Färjsundet. Bilden är tagen från Hasselön mot söder. I Juni 2002 togs bron i drift. Färjan till höger och bron till vänster Bron är projekterad av ELU-konsult och byggd av Gösta Olsson, PEAB.

Namnförvanskning
Hur kan det komma sig att namnet Hedesundafjärdarna är utbytt till Hedesundafjärden på
Lantmäteriets nyare kartor ? Namnet för Hedesundafjärdens nydöpta läge är; Hadefjärden
och Broofjärden (tidigt namn) mot sydväst till Bro och Sälja samt Brokfjärden efter brok-
stenen norr om Hadefjärden. Namnet Hedesundafjärdarna är namnet för hela fjärdsystemet
mellan Gysinge och Söderfors !

Maila gärna lösningen på gåtan !

Forskningsresor och bakhåll.
Abraham Abrahamsson Hülphers passerade Ön, Hedesunda år 1758. Han var på hemväg till
Västerås från en dokumentär resa genom Norrland och Finland. Han kom via Valbo och hade
mött Wålabönder på väg till Gävle med kräftor som skulle säljas där för 16-20 öre per tjog.

Kyrkan i Hedesunda, “then prydligaste i Gästrikland” hade en kyrkklocka (av tre) daterad till
år 1650. På Ön regerade Överjägmästare Olof Fredrik Rudbeck och sju bönder skriver
Hülphers. "Jordmånen var sandig och nödtorftig för bönderna, medan Herrgårdens mark låg
obrukad och överväxt med ogräs". (Rudbecks far och farfar med samma förnamn var båda
kända botaniker och naturvetare i Uppsala).

”Bönderna på Ön skördade nu (22/8 1758) hampa och lin” skriver Hülphers. Endast några
getter, får och någon häst kunde få bete på Ön så bönderna måste ha korna “på andre sidan
om elfwen” (Öbyskogen). “Hasselnöt, Hadde, Folsnäs och Jönsholmarna var belägna i älven.

På Hadde Säteri satt herr Camarherren Insenstierna”.

Platsen för Rudbecks fd 1700-tals herrgård och trädgården bakom kurvan.

Vinterutsikt över västra älvfåran mot Ålbo och Flösta

Det var något årtionde senare som Ankarström sägs ha legat i bakhåll i Herrgårdens trädgård
på Ön för att mörda kung Gustav den 3:e. Det ska ha varit 1792, samma år som Ankarström
sköt Gustav Vasa den 16/3. Möjligen tog kungen en annan väg den gången. På en karta från
1755 finns flera humlegårdar angivna på norra Ön.

Öbyskogen, de skoglösa Ö-bornas beten, fäbodar, myrslåtter och nyodlingar
Tyngdpunkten för Öbornas leverne flyttas allt mer österut. Här var ett rikt fäbodliv med ängs-
slåtter på de stora myrarna, nyodlingar, kolning och skogsarbete. På Ön fanns dåligt med
skogsmark utom några tallhedar. Ö-böndernas skogsmark fanns på andra sidan älven österut,
den så kallade Öbyskogen.

Södra rågången kom från Midjeheds rör, norr om gården Kristinelund på Ön till Sidlands rör,
Källtegs rör vid Somfarsjön, Dalkarlsbo rör och därefter till Berghälls rör vid dagens båtklubb
i Hällskogsfjärden tvärs över den halvö, som Öbyskogen utgör. Söder om rågången fanns
Belgsnäs Kronoallmänning som nådde fram till Uppland. Belgsnäs Allmänning kom att ligga
under Söderfors Bruk och Stora Kopparbergs Bergslags AB, numera finsk-svenska StoraEnso.

Byar på södra sidan älven, ursprungligen på Allmänningen var; Bälgsnäs, Lindbäck, Viken,
Harmyra, Harbäck, Sevallbo, Gundbo (med brev från Gustaf Wasas son Erik, senare kung
Erik den 14:e, från år 1553), Fröjesbo, Juvansbo, Kulla och Hade mfl. Dalkarlsbo by låg på
Öns byskog.

Hela området upp till norra rågången från Fugesund - S.Skenön – Gällskrå – Gumsholmarna
fram till den gren av Dalälven som rinner via Blocktäll - Långräckan, förbi Långviksvallen
och S.Virön in i Hällskogsfjärden i öster, ägdes av Ö-bönderna. Där ingick större delen av
Tjursön, Blocktäll och andra småöar i älven.

Norrut mötte Landa och Östveda byar med sina marker. Öns skogsareal uppgick till hela
2300 tunnland år 1755. Namnet Fugesund (N Färjsundet) bör undersökas. Betyder det
fågelsundet eller hövdingen Fuges sund ?

En båtutflykt till Öns närmaste omgivningar i öster.
Först en titt i de närmaste omgivningarna. En fäbod? under Ön till skillnad från övriga byar
i Utomälven var Dalkarlsbo. Man når byn med båt via den slingrande Somfarån c:a 2 km
österut från Södra Färjsundet via Hällarna och Somfarsjön. Från båtplatsen är det 200m
promenad till denna by som i början på 1600-talet var ett ”ödeshemman”.

Söder om Dalkarlsbo finns ruinerna av gården Fröjesbo mellan Somfarån och Gundbo.
Fröjesbo är från samma tid som Dalkarlsbo, med kungabrev från Carl den 9:e år 1607.
(Numera ägt av StoraEnso).

Hällarna har förutsättningar att vara en mycket gammal boplats vid åmynningen.

Två Valbobönder från Testebo och Backa fick år 1602 flytta från Gävle Stad då stadens
borgare fick deras mark 1602. Bönderna fick förflyttning till Hade och då fick kanske ett
par Hade-bönder i sin tur flytta från Hade för att ge plats för dessa. Det skulle kunna passa
på byarna Fröjesbo och Dalkarlsbo. En Hadebo heter Lars Pärson, får vi se längre fram.
(Se även avsnittet om jordbyten år 1424).

Två km efter Dalkarlsbo och Funke når man byn Sevallbo efter byte till kanot. Somfarån
är smalare här. Från Sevallbo fick man gå till Hällarna för att sedan åka kyrkbåt till Socken-
kyrkan. Den mödosamma vägen till Sockenkyrkan var nog en betydande anledning till att
man byggde Ansgariikyrkan i början på 1900-talet.

I området Hade, Gundbo och Sevallbo finns rester efter ålderdomlig gruvbrytning. Silver,
bly, järn, koppar och kalk finns i stråk här. Gruvbrytning har förekommit här före 1550-talet.
Brytningen i Hade silvergruva påbörjade igen 1549.

Källa: Konung Gustaf den förstes registratur nr 20-26.

Somfarmyran innanför Hällarna, tidigare kallad Utualla Utjord, är än i dag samfälld mark för
många byar i Hedesunda och var en betydande foderkälla för husdjuren i Hedesunda. Här
stod stackstona i tätt med sina bördor av ängshö på tork. Höet kördes hem på vintern.

Gränstvist mellan Ön-Dalkarlsbo och Söderfors Bruk-Sevallbo
Ö-bönderna hänvisade till en, av lantmätaren Christoffer Stenklyffts framställd, karta från i
slutet av 1600 eller första åren på 1700-talet över Öbyggarnes Byskog i en tvist om rågången
med Sevallbo i oktober 1751. Tvisten gällde skogen och Dalkarlsbo / Öns byars rågång mot
Belgsnäs Allmänning och Sevallbo by. Dalkarlsbo ligger än i dag på Öbyskogens f.d. Mark
längs södra gränsen mot Kronoallmänningen och Sevallbo. En viss herr direktör Grill
(Söderfors Bruk) deltog i ett av Häradstingen.

Vad som var oklart i det skedet var rågångens läge och möjligen det faktum att bonden Lars
Pärson, från Hade, redan den 3.e mars år 1607 fick tillstånd av Kung Carl den 9:de att åter
uppta och bruka “ett Ödeshemman i Hedesunda Socken, Dahlkarlsboda benämnt”.

Hemmanet kallades då Öbygge fäbodställe. Lasse Pärson, hans dotter Ingebor Larsdotter
och mågen Nills Germundsson från Ås nr 2 hade då betalt; “till Öbyggarne allt det som
kunde fordras, samt flere”

Hällskog: Badplats vid Berghälls rör. Dalkarlsbo: Sjöbodar vid båtplatsen samt två resterande ängslador.

Stormfällningen 1795
År 1795 den 8 maj började stormen. Dagen efter ”stod snödrifworne” upp till gärdes-
gårdarna. Den 21 maj fanns ännu snödrivor kvar. Den 27 maj kunde man hjälpligt så
i den sura marken skriver författaren Erik Andersson Östling i Österfärnebo i sin dagbok.
Resten av maj var kall. Det var nog lika på Ön. År 1756 var det dåligt med skog på
Öbyskogen så möjligen klarade sig ungskogen bättre där.

Den kände konstnären Hans Wikström, bosatt vid Ollas i Jugansbo söder om Dalälven
under 26 år, har målat en tavla från stormen 1795 som nu finns på Länsmuseet i Gävle.
Mer om Wikström kan du läsa i en välarbetad artikel av författaren Tord Andersson;
”Från Gästrikland” utgiven av Gästriklands Kulturhistoriska Förening år 1976.

Mer om Öbyskogen, Öbyggarnas Byskog

Många grannlaga uppgifter som återstår att redovisa. I denna sammanställning har saknas
de 100-tals kolmilor och tjärdalar som fanns här på 17- och 1800-talen.

Inte heller avläggsplatser för timmer direkt ner i älven, flottningsarbetet med länsdragning
och ångbåtar runt halvön Öbyskogen, liksom kaoset och de stora skogsarbetarstyrkor som
fanns här, efter stormfällningen 3-4 jan 1954, då stora arealer skog blåste ner.

En orsak till utförsäljningen av Öns hemman till Stora Kopparberg var att många lockades
till bättre och lättare förtjänster vid bruken, i skogen, med kolningen och i städerna när de
ursprungliga gårdarna var så sönderstyckade att få kunde leva på vad jorden gav på Ön.
Skogen var av relativt litet värde i äldre tider. Möjligen blev slutet för laxfisket i älven, på
grund av kraftverkens utbyggnad nedströms, en bidragande orsak till att försörjningen blev
sämre ?

En annan orsak till Ö-böndernas “fall” med en övergång till icke jordägande bönder så
kallade (Landbönder) var nog också det egna superiet på 1700- och 1800-talen. Möjligen
fanns det även Bruksherrar m.fl. som var goda taktiker med enda syfte att komma över
Öbyggarnes Byskog.

Se ”Bruksherrar och Hedesundabönder” av Gustav Annerhag 1946 på Internet:

Bruksherrar och Hedesundabönder

Hem: www.dalalven.com