Detta är delar av föredraget som författaren höll vid Hembygdsfesten i Hedesunda
augusti 1946.

Författare: Hedesundasonen Gustav Annerhag.
Intervjuer: fd hemmansägarna A Andersson i Brunn och E Pihlstrand, Östveda.

I Gästriklands näringsliv intager järnhanteringen en framträdande ställning. Namn 
som Hofors, Hammarby, Gammelstilla, Gysinge, Forsbacka och Sandviken erinra om
både svunnen och nutida storhet, vars grund vilat och vilar just på  järnhanteringen.

Dessa brukssamhällen ha haft och ha fortfarande stor betydelse ör den sociala
och ekonomiska och befolkningspolitiska utvecklingen i den kringliggande jordbruks-
bygden, och i den följande  fram- ställningen skall göras ett försök att skissera hur
brukens inflytande  verkat i en typisk jordbruksbygd, nämligen Hedesunda socken,
varvid man även får taga hänsyn till de närbelägna uppländska bruken Söderfors
och Älvkarleö. Räknar man med dessa, var Hedesunda under senare hälften av
1800-talet nära nog inringat av järnbruk.

De bruk, med vilka Hedesunda helt naturligt hade de livligaste förbindelserna, voro 
Gysinge och Söderfors. Stora delar av socknen voro i dessa bruks ägo. Så hade t ex
Gysinge intressen att bevaka i Ålbo by, och Söderfors ägde mark bl a i byarna Åhs,
Östveda, Harv och Ullanda. Följden därav var, att åtskilliga Hedesundabor levde som
landbönder under bruken. Dessa landbönder hade åtskilliga förpliktelser att uppfylla
gentemot  sina herrar. De voro sålunda skyldiga att underhålla gårdar och uthus,
en tunga som reglerades vid till- och avträdessyner. Vidare voro de ålagda att
fullgöra ett visst antal  dagsverken per år.

För ett landboställe i Östveda var antalet dagsverken fixerat till femtio. Dagsverkena
omfattade skilda arbetsuppgifter. Bl. a. skulle man deltaga i slåttern vid bruken. När
det sålunda vid slåttertiden kom bud därom från Gysinge, skulle en piga och en
dräng från varje landboställe i  Ålbo begiva sig dit. Landböndernas allra viktigaste
skyldighet var dock otvivelaktigt att förse  bruken med kol. Leveransskyldigheten
av denna vara för en landbonde synes i genomsnitt ha rört sig omkring 75 a 80
stigar per år. Det fanns olika typer av kolstigar, men den vanligast förekommande
var den sk.12-tunnors stigen. En tunna fast mål var mätte 36 kappar, och en kappe
var drygt 4,5 liter. En 12-tunnors stig rymde alltså omkring 20 hl (2 m3 / web-reds
anm) i modernt mått. Denna siffra fastställdes också i kontrakten, när det nya
måttsystemet infördes.

Priset på kol synes på 1870-talet ha hållit sig omkring 5 á 6 kronor. Under 1880-
talet sjönk emellertid priset, och Söderfors, vilket f ö sedan 1730 hade privilegium
på kolleveranserna från de östra delarna av socknen, lär då ha betalat 3: 60.
Gammelstilla skall samtidigt ha betalat omkring 3:50.

En prisuppgift rörande Gysinge, som dock icke har kunnat närmare tidfästas,
anger att bruket betalade 2: 50 för kolet på botten, vartill kom fraktpengar med
30 öre för den första fjärdingsvägen och 25 öre för de övriga. I Gysinge förekom
också ett  system med drickspolletter, vilka delades ut till körkarlarna vid fram-
komsten.
Kolen behövde dock icke alltid levereras direkt till bruken, utan dessa hade anlagt
kolhus för dess uppsamlande. Gysinge hade sålunda ett kolhus bl. a. i Hade, och
Söderfors ett vid Kvillandudden, dit dock endast de självägande bönderna fick
leverera kolet.

(Kolhus fanns också vid Svartnäsudden i Hällskog och möjligen fler ? 
t ex i Sända-trakten och i Sälja U-län vid Kolhusudden?  // web-reds anm)

Vid kolhusen funnos kolgillare, vilka hade att tillse, att stigarna höllo det rätta
måttet, varefter de kördes ut på bryggor och tömdes i pråmar, vilka lågo ankrade
där. Vintertid förekom koltransporter på Dalälven till Söderfors, och äldre personer
ha åtskilligt att berätta om äventyrliga färder över svaga och osäkra isar. Dessa
transporter utgingo bl. a. från Rämsön, där särskilt Östvedaborna höllo till.

(Kol levererades även från Färnbo, Tierp, Östervåla och Nora  // web.reds anm).

Landbönderna fingo inte kola, var det bäst kunde lämpa sig för dem, utan de hade
oftast lång väg till milorna. En möjlighet till extra förtjänst vid kolningen hade man
genom att uppsamla bark, vilken såldes till garverierna, särskilt Mattons i Gävle.
Det kan även nämnas, att bönderna levererade virke till skeppsvarven i Gävle.
Någon timmerdrivning i större skala förekom icke i socknen förrän på 1870-talet.

Hedesundabönderna kommo även i beröring med transporterna av järn från Söder-
fors och Gysinge. För detta ändamål hade uppförts tre järnbodar vid N Färjsundet,
varav två tillhörde Gysinge och en Söderfors. På pråmar, vilka man seglade eller
rodde fram, fraktades järnet från bruken till järnbodarna, varifrån det vidare
transporterades till Gävle, där det utskeppades.

(En gammal malmtransportväg passerade även Utomälven i södra Hedesunda
med malm från Dannemora gruvor i Uppland till Gysinge Bruk; / web-reds anm).

Dessa transporter voro inte särskilt populära, varför landbönderna ofta beordrades
att utföra dem. Orsaken till denna impopularitet var den dåliga betalningen. För en
centner järn betalades mellan 20 och 25 öre, och då man inte fick lasta mer än
16 centner, dvs omkring 700 kg per häst, blev betalningen för en järnfora till !
Gävle inte mer än omkring fyra kronor. När järnvägen mellan Uppsala och Gävle
kom till, upphörde dessa transporter från Söderfors, och Gysinge skaffade sig ång-
båtar, med vilka järnet fraktades direkt till järnvägen i Söderfors. I detta samman-
hang bör det kanske erinras om, att driften vid Gysinge bruk var förutsättningen
för tillkomsten av järnvägen mellan Sala och Gävle.

Att järnvägen fick denna sträckning var dock måhända till en del Hedesundabornas
förtjänst, ty de första planerna lär ha rört sig om anläggandet av en järnväg mellan
Gysinge och Heby. Åtminstone gick det rykten därom i början av 1890-talet, vilket
föranledde sockenborna att sända en delegation på tre man till Gysinges brukspatron
Benedicks. Hur pass mycket dessa kommo att inverka på det slutliga resultatet är
mig icke bekant, men Sala-Gysinge- Gävle järnväg var i varje fall färdig att invigas
år 1900. Det var då fyrtiotre år sedan landsvägen mellan Gysinge och Hedesunda
anlades, vars tillkomstår således är 1857.

Förut tog man sig fram till Gysinge på en skogsväg och ”Ålbostigen” är uttryck,
som förekomma än i dag. Vintertid körde man utefter västra älvstranden. Ett
minnesmärke från brukstiden i Gysinge finns på vägen vid Smedsäng, där en
utvidgning gjordes den s. k. patrons vända, så att brukspatronerna skulle kunna
vända med sina åkdon, när de voro ute och finåkte. Ett annat företag, värt att
bringas i åtanke, var utdikningen av den s. k. Stormurn vid Ingevara. Det igång-
sattes av Gustaf Benedicks, och var ett omfattande företag med kanalgrävningar
och täckdikningar.

Det noterades även utanför våra bygder, och representanter för Svenska Moss-
kulturföreningen voro ute och besågo arbetet. Arbetsförtjänsten vid dessa gräv-
ningar och dikningar var inte stor efter våra förhållanden. Dagspenningen var
två kronor, men vid ackordsarbete kunde man komma upp till i en dagsförtjänst
av tre kronor.

Benedicks namn är även förknippat  med Hedesunda kyrka. För en billig penning
inköpte han en gammal dopfunt och några värdefulla träskulpturer från 1200- och
1300-talen, vilka han sedan donerade till Statens Historiska museum. I gengäld
hjälpte Benedicks till med finansierandet av den tavla, som nu är uppställd över
norra ingången i kyrkan. Socknen har vidare den Benedickska fonden, donerad
till kyrkans prydande.

Vid bröllop och begravningar i gångna tider var det sed, att en insamling gjordes
till fonden. Det var inte precis några svindlande summor, som därigenom inflöto,
och bland de större beloppen kan nämnas ett vid gravölet efter klensmeden Johan
Sundgren i Mälbo den 10 juni 1878, då 2 riksdaler 63 skilling insamlades. Vid
komminister Rydbergs bröllop i Hedesunda prästgård den 26/5 1885 fick fonden
ett tillskott av kr 3:50.

Skulle någon komma på iden att skriva historien om förhållandet mellan bruks-
herrarna på Söderfors och Hedesundabönderna, kommer säkerligen en stor del
av framställningen att ägnas åt processer.

Sedan århundraden tillbaka har det processats, och det processas än i dag mellan
dessa parter. Här skall endast nämnas ett exempel från äldre tid. På 1660-talet
levde vid Untra en herreman vid namn Johan Leyoncrona. Han var ursprungligen
soldatson och hette då Johan Holm men blev sedermera adlad och avancerade till
befattningen som hovskräddare hos drottning Kristina. Denne herreman tjuvslog
ängar och använde beten, som rätteligen tillhörde Hallsbobönderna. När dessa
kommo med sina djur, lät Leyoncrona inspärra djuren i ladugårdar, och i ett fall
berättas det, att en tjur och en kviga dött under inspärrningen. Det blev förstås
process och rättegång om saken. Denna gång vunno bönderna och Leyoncrona
dömdes att böta 300 daler silvermynt.

Uppfattningen om hur landböndernas ställning var under gångna tider varierar
mycket bland äldre Hedesundabor. Några säga, att deras ställning var bättre än
de självägande böndernas med skuldsatta jordbruk, och det nämnes exempel på
landbönder med relativt god ekonomisk ställning. Andra påstå, att landböndernas
ställning var urusel. Det är givetvis mycket vanskligt att utan några mera ingående
studier kunna avgiva något objektivt omdöme i denna fråga, men det intryck jag
fått är det, att även om man kan framdraga exempel på relativt välbärgade land-
bönder, så har för det stora flertalet huvudfrågan varit att kunna existera för
dagen samt att de arbetat under mycket hårda villkor.

Talet om den gamla goda tiden får tagas med stor reservation, men ur ren princip-
synpunkt är det dock enligt min mening delvis berättigat. Det fanns nämligen en
grund på vilken bruksherrar och Hedesundabönder, industri och jordbruk, kunde
bygga gemensamt. Grunden var träkolet som var en oumbärlig vara för industrin,
och det gav möjligheter till arbete och inkomster åt bondebefolkningen. Nya arbets-
metoder ha sedan kommit inom järnhanteringen, och träkolets betydelse har allt
mera minskats, varigenom även den gemensamma grunden spolierats.

Sågverksindustrin med dess skogsavverkningar har endast i någon mån kunnat
reparera denna skada. Samtidigt med träkolets dekadans ha vi fått bevittna en
alltmera omfattande industrialisering av näringslivet med åtföljande efterfrågan
på arbetskraft. Bruksherrar och Hedesundabönder mötas i våra dagar i skarp
konkurrens på arbetsmarknaden, varvid de förstnämnda stå som segerherrar på
1900-talet då Hedesunda utarmas.

(web-red har kortat ner orginaltexten i detta avsnitt)

Resultatet av denna konkurrens kan avläsas i utflyttningssiffrorna från socknen.
Att döma av förfrågningar tycks det vara en ganska allmänt spridd uppfattning,
att majoriteten av de utflyttade sökt sig till bruken, särskilt Sandviken och Hofors.
Då det kan vara av ett visst intresse att se hur pass omfattande denna utflyttning
varit, har jag gjort en undersökning däröver omfattande de sista trettio åren;
(1916 - 46), och en summarisk redogörelse för resultatet därav lämnas här nedan.
Vi kan då först konstatera, att den totala utflyttningen från Hedesunda under de
sista trettio åren uppgår till 5.527 personer. Till Sandviken har flyttat 199 personer,
därefter Söderfors med 133, så Hofors med 120 och sist Forsbacka  med 83 pers.
Sammanlagda utflyttningen till bruken under trettio år är 739 personer eller 13 %
av den totala summan.

Utflyttningen till Valbo var under samma tid 768 personer och till Gävle, Skutskär
och Älvkarleö 1835 personer. Resten av Hedesunda borna flyttade till andra län
såsom Uppsala, Dalarna, Västmanland och Hälsingland. Hedesunda hade den
största folkmängden kring år 1901 med 5096 personer.

Befolkningsantalet, 2000-06-30 uppgår till 2857 personer men är på väg upp igen
efter 1960-talets nya utflyttningsvåg.

Ökat samarbete mellan de enskilda människorna och småföretagen i Hedesunda,
där man slutar fokusera på svårigheter och gläds åt andras (och egna) framgångar,
ger en uppgång som kommer att bli påtaglig. Att vänta sig att ”någon annan” ska
göra det jobbet är fel väg. Det gäller nu som alltid att ta saken i egna händer och
börja gräva där man står.

(Ovanstående stycke är web-reds anm)

Orginalskriften är tryckt vid Lantmännens Tryckeri; Westlund & C:o i Gävle 1948